Lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik

1979 stiftades lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik som föreskriver att kollektivtrafiken skall tillgängliggöras. Det är 31 år sedan.

Lagen kompletterades ett år senare med Förordning (1980:398) om handikappanpassad kollektivtrafik som mer detaljerat anger hur kollektivtrafiken ska tillgängliggöras. Här las dock en rejäl brasklapp in:

2 § Anpassningen skall ske i den takt och i den omfattning som bedöms skälig med hänsyn till syftet och till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken.

Utifrån det ovan citerade kan ett par väsentliga frågor ställas:

1. Har man under de 31 år som gått inte uppnått de tekniska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken?
2. Har man under de 31 år som gått inte uppnått de ekonomiska förutsättningarna hos dem som utövar trafiken?
3. Är att tillgängliggöra kollektivtrafiken för personer med funktionsnedsättning och därmed göra slut på en del av diskrimineringen av denna grupp inte ett tillräckligt viktigt syfte?

Trots att mycket har gjorts inom kollektivtrafiken med nya trafiksystem och fordon har personer med funktionsnedsättning i praktiken lämnats utanför. Man måste i många fall boka ledsagning/assistans flera dagar i förväg för att kunna använda kollektivtrafiken om man har en funktionsnedsättning. Fortfarande är man hänvisade till särlösningar som färdtjänst. Detta är ett system där kostnaden inte täcks inom kollektivtrafikens ordinarie taxebestämmelser eller där rätten till spontant resande inte finns, utan man måste i många fall förbeställa sin resa. Antalet resor i månaden är ofta också hårt reglerat. Hur kommer det sig att trafikanordnare och huvudmän fått fortsätta ignorera personer med funktionsnedsättning som kunder inom kollektivtrafiken och hänvisa dessa till diskriminerande särlösningar?

31 år är en lång tid.