Hans Filipssons tal

Marschen för tillgänglighets koordinator Hans Filipsson talade till marschdeltagarna på Mynttorget. Här kan du läsa talet.

Marschdeltagare!

Nu när jag för tredje året i rad blickar ut över er som tillsammans med mig ännu en gång manifesterat kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering känner jag mig stolt.

Naturligtvis stolt för att jag själv gjort en insats, men framförallt stolt över er. Det är tack vare alla er som denna manifestation kunnat bli av. Ja, alla ni som pratat om marschen, spritt information om den, skrivit på vår namninsamling, ställt er bakom oss, stöttas oss ekonomiskt och - nu senast – deltagit i massanmälningarna av diskriminerande otillgänglighet. Utan er hade marschen inte funnits!

För en vecka sedan, under lördagseftermiddagen, deltog mellan 50 och 100 personer i vår massanmälningsaktion runt om i landet. Från Örnsköldsvik i norr till Hörby i söder gick grupper runt på sin ort och antecknade den otillgänglighet man kunde hitta. Många har också fortsatt under veckan. Resultatet rapporterades därefter till oss och man satte igång att anmäla detta på Independent Living Institutes anmälningssajt på Internet. Det finurliga med den sajten är att den både skickar anmälningen till Handikappombudsmannen OCH lägger ut den i en sökbar databas på Internet, som vem som helst kan ta del av. Den diskriminering som vi dagligen utsätts för synliggörs alltså.

Resultatet av aktionen då? Ja, det var rätt väntat. I Sverige är tyvärr otillgänglighet regel, tillgänglighet undantag. Enligt våra beräkningar kommer minst 1429 anmälningar om diskriminering att skickas till Handikappombudsmannen! Inte illa, vad? Det tycker jag är värt en applåd!

(Blir avbruten av funktionär som hojtar, viftar med ett papper och kommer fram/upp mot scenen. Funktionären börjar hojta o vifta mitt i när Hans säger föregående stycke.)

Dessa repliker kommer improviseras, men är ngt i stil med:
Funktionären: Hallå, stopp, vänta! (upprepar medan han rör sig mot scenen)
Hans, när han uppmärksammat funktionären: Jaha, vad vill du?
Funktionären: Vi tog och kollade upp hur det var med tillgängligheten längs med marschen!
Hans: Har ni kollat lokalerna längs med marschsträckan?
Funktionären: Jepp! Och det blev (...) stycken!
Hans: Oj! Då måste vi ju lägga till dem till de 1429 som vi redan kommer få. Vänta nu… 1429 plus (...) det blir ju… (...)!
Hans: (...) anmälningar om diskriminerade otillgänglighet. Får jag höra en applåd till för det?

(Funktionären går ner/bort från scenen. Hans väntar ut applåden.)

Om jag då ska fortsätta. Jag minns när jag vid marschen 2003 överlämnade listorna över vårt stöd till socialminister Berit Andnor. Hon sa i sitt tal att hon förstod att vi var otåliga. Sverige har sedan 1966 haft bestämmelser om att tillgängliggöra lokaler. Det är 39 år sedan. Sverige har sedan 1979 haft en lag om att tillgängliggöra kollektivtrafiken. Det är 26 år sedan. Trots det förblir merparten av Sverige omöjligt att delta i eller ta del av för personer med funktionsnedsättning. Om 50 till 100 personer under en eftermiddag kan hitta nära 1 500 exempel på otillgänglighet, är det då så konstigt att vi är otåliga?

Diskrimineringskommittén som just nu överväger om otillgänglighet ska klassas som diskriminering lägger sin slutrapport i januari 2006. Hur den kommer att se ut är svårt att säga, men risken är uppenbar för att man kommer att ge förslag på en lagstiftning som blir lika verkningslös som den nuvarande. Samhället skulle aldrig acceptera att en krog får göra undantag från förbudet att neka en person att komma in på grund av dess hudfärg. Där är diskriminering alltid diskriminering. På samma sätt måste det bli för oss: Inga k-märkta byggnader eller ursäkter om taskig ekonomi får rättfärdiga diskriminering av oss med funktionsnedsättning. Diskriminering är diskriminering.

Det är viktigt att vi alla försöker jobba för att påverka samhället. Somliga skriver debattartiklar om otillgängligheten, andra talar med sin granne eller sina kompisar om den. Vilket sätt man väljer är inte det viktigaste, utan just att man gör NÅGOT.

Vi som jobbar med Marschen för tillgänglighet avvaktar nu resultatet på massanmälningarna. Om resultatet uteblir tror vi att vi måste fortsätta att anmäla den otillgänglighet vi möter. Till slut kan man inte ignorera oss. Där hoppas jag på alla er marschdeltagare! Vi kan inte längre acceptera att bli behandlade som andra klassens medborgare! Vi kan inte längre vara tysta och passiva! Vi måste hävda vår självklara rätt att delta i och ta del av samhället som vem som helst! Ingen kommer att ge oss den rätten, vi måste själva ta den!

Och kanske framförallt: Vi måste hamra in budskapet att otillgänglighet är diskriminering gång på gång på gång. Otillgänglighet ÄR diskriminering! Glöm aldrig det.

Tack!